Just hemkommen från EM i Tampere och rejält utpumpad. Men så ska det vara tycker jag, då jag förmodligen hade haft mer att ge under mästerskapet om jag kände mig pigg och utvilad idag. Innan jag öppnar min mail, och med den en massa nya uppgifter tänkte jag att jag skulle plita ner lite av de tankar jag hade under de tre timmar jag satt på soldäck igår på båten med bara Östersjön, solen och min iPod som sällskap.
Det första jag kände var ett stort lugn...En sorts belåtenhet med vår insats och den underbara stämning som känts under de här två veckorna. Naturligtvis kan vi fila på detaljer men nu tänker jag på helheten.
Redan när vi kom på plats för ganska exakt två veckor sen kändes det som om vi hade väldigt bra koll på läget. Staden kändes bekant (iaf för min del) och banorna dolde inte särskilt mycket för oss då vi haft förtrupper där i både maj och juli. Träningen rullade på och trots en viss dos av regn varje dag hörde jag inte så mycket som ett knyst av gnäll utan samtliga kämpade på och accepterade det faktum att vi inte heller denna gång kunde rå över väderleken. En del små skavanker på banorna fixades till av den ambitiösa arrangörsstaben och i stort sett allt kändes väl under kontroll när tävlingen började.
Lysande spel i inledningen av såväl herrar som damer gjorde att vi kände att vi verkligen kunde vara med och fightas mot de tyska världsmästarna. En högst tillfällig dip på herrsidan gjorde dock att tyskarna ryckte ifrån och sen hjälpte det inte att vi åter snabbt var igång med vårt fina spel igen. De var helt enkelt för bra den här gången.
På damsidan var det inte en tillfällig svacka i vårt eget spel som avjorde utan snarare en fantastisk individuell prestation av världsmästarinnan från 1993, Alice Kobisch. Hennes spel på betongen var bäst i hela tävlingen och då hjälpte det inte att våra tjejer alla var på top-10 listan efter de åtta varven. Av med hatten för Tyskland (igen) men ändå för vår del ett stort steg framåt då vi fått nöja oss med bronsmedaljer varje år sen 2003 då det blev silver på filt-eb i Bad Münder.
När det gäller det individulla cupspelet på lördagen är det svårt att sätta en "nöjd" eller "icke-nöjd" stämpel på det. Alla spelare har här sina egna mål, och här får var och en analysera sin egen insats för att komma fram till en slutsats. Naturligtvis förekommer båda kategorierna av nöjdhet och lika mycket som jag gläds med de som lyckas så lider jag med de som inte når upp till sina ofta högt uppsatta förväntningar. Till skillnad från en hel del röster utanför våra landslag som hävdar att cupspelet är en fråga om lotteri och tur anser jag emellertid att alla i högsta grad kan påverka sin prestation även om det i den här spelformen ibland är mycket, mycket små marginaler och det dessutom krävs en ännu större mental styrka för att lyckas än i det tradionella varvspelet.
Avslutningsvis vill jag framföra följande tack:
- Min familj som låter mig hålla på med det här jobbet.
- SBGF som gett mig förtroende att leda detta underbara landslag.
- Alla spelare för att ni gjort ert yttersta i alla lägen och alltid visat upp en positiv syn.
- Ledarna som har varit helt fantastiska med sitt tekniska kunnande och höga sociala kompetens. Vad gjorde jag utan er...?
- Arrangörsstaben från Manse RG som verkligen lagt ner kropp och själ i att få mästerskapet att bli nåt extra.
- Karin och Pierre som fungerat som lagkaptener under EM. Jag har inget mer att önska av er!
- Katie Melua och Petter för att ni skriver grim musik (om än väääldigt olika).
- Restaurang Bella Roma i Tampere för den fantastiska maten och serviceinriktade personalen.
Har jag missat någon? Säkert...men tack också till denna någon/några!
Grüss
/Jx
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar