Jävlar...

En svordom i rubriken är inte snyggt, men efter årets Cup Stockholmfinal krävs starka ord.

I superfinalen som spelades som Skinsgame så deltog nämligen både Anders Olsson och Karin Wiklund (och Magnus Lundin och Martin Holmlund också för den delen...).
Detta visade sig bli väldigt olustigt då upplägget av tävlingen gjorde att Anders och Karin på vissa banor hade möjlighet att låta den andre vinna. Så blev också fallet på vissa banor.
Detta kändes inte bra för någon av dem och de har därför beslutat sig för att de inte vill ha de inspelade prispengarna i sin ägo.

Trist tycker jag och jag tycker inte att de två ska behöva ha dåligt samvete för att tävlingsformen inbjöd till detta "rävspel".
Jag tycker iaf att alla som hade och har åsikter om hur detta såg ut och gick till inte ska klandra vare sig Anders eller Karin för deär de stora förlorarna eftersom Alliansen inte hade tänkt igenom finalspelets regler tillräckligt noga.

Sov gott Karin och Anders säger jag iaf!

Reflektioner

Just hemkommen från EM i Tampere och rejält utpumpad. Men så ska det vara tycker jag, då jag förmodligen hade haft mer att ge under mästerskapet om jag kände mig pigg och utvilad idag. Innan jag öppnar min mail, och med den en massa nya uppgifter tänkte jag att jag skulle plita ner lite av de tankar jag hade under de tre timmar jag satt på soldäck igår på båten med bara Östersjön, solen och min iPod som sällskap.

Det första jag kände var ett stort lugn...En sorts belåtenhet med vår insats och den underbara stämning som känts under de här två veckorna. Naturligtvis kan vi fila på detaljer men nu tänker jag på helheten.

Redan när vi kom på plats för ganska exakt två veckor sen kändes det som om vi hade väldigt bra koll på läget. Staden kändes bekant (iaf för min del) och banorna dolde inte särskilt mycket för oss då vi haft förtrupper där i både maj och juli. Träningen rullade på och trots en viss dos av regn varje dag hörde jag inte så mycket som ett knyst av gnäll utan samtliga kämpade på och accepterade det faktum att vi inte heller denna gång kunde rå över väderleken. En del små skavanker på banorna fixades till av den ambitiösa arrangörsstaben och i stort sett allt kändes väl under kontroll när tävlingen började.

Lysande spel i inledningen av såväl herrar som damer gjorde att vi kände att vi verkligen kunde vara med och fightas mot de tyska världsmästarna. En högst tillfällig dip på herrsidan gjorde dock att tyskarna ryckte ifrån och sen hjälpte det inte att vi åter snabbt var igång med vårt fina spel igen. De var helt enkelt för bra den här gången.

På damsidan var det inte en tillfällig svacka i vårt eget spel som avjorde utan snarare en fantastisk individuell prestation av världsmästarinnan från 1993, Alice Kobisch. Hennes spel på betongen var bäst i hela tävlingen och då hjälpte det inte att våra tjejer alla var på top-10 listan efter de åtta varven. Av med hatten för Tyskland (igen) men ändå för vår del ett stort steg framåt då vi fått nöja oss med bronsmedaljer varje år sen 2003 då det blev silver på filt-eb i Bad Münder.

När det gäller det individulla cupspelet på lördagen är det svårt att sätta en "nöjd" eller "icke-nöjd" stämpel på det. Alla spelare har här sina egna mål, och här får var och en analysera sin egen insats för att komma fram till en slutsats. Naturligtvis förekommer båda kategorierna av nöjdhet och lika mycket som jag gläds med de som lyckas så lider jag med de som inte når upp till sina ofta högt uppsatta förväntningar. Till skillnad från en hel del röster utanför våra landslag som hävdar att cupspelet är en fråga om lotteri och tur anser jag emellertid att alla i högsta grad kan påverka sin prestation även om det i den här spelformen ibland är mycket, mycket små marginaler och det dessutom krävs en ännu större mental styrka för att lyckas än i det tradionella varvspelet.

Avslutningsvis vill jag framföra följande tack:

- Min familj som låter mig hålla på med det här jobbet.

- SBGF som gett mig förtroende att leda detta underbara landslag.

- Alla spelare för att ni gjort ert yttersta i alla lägen och alltid visat upp en positiv syn.

- Ledarna som har varit helt fantastiska med sitt tekniska kunnande och höga sociala kompetens. Vad gjorde jag utan er...?

- Arrangörsstaben från Manse RG som verkligen lagt ner kropp och själ i att få mästerskapet att bli nåt extra.

- Karin och Pierre som fungerat som lagkaptener under EM. Jag har inget mer att önska av er!

- Katie Melua och Petter för att ni skriver grim musik (om än väääldigt olika).

- Restaurang Bella Roma i Tampere för den fantastiska maten och serviceinriktade personalen.

Har jag missat någon? Säkert...men tack också till denna någon/några!

Grüss

/Jx

Korrigering

Jag måste varit förvirrad i morse. Inte kan jag ju bli utslagen av Skeden (pappa sked alltså, inte Rasmus). Han kan väl ändå inte ta sig vidare bland de 8 bästa över 2 varv. Om jag ska hanka mig vidare lär jag också möta den som vinner kvalet så Lillskeden, teskeden eller Rasmus sked är en troligare nemesis.

King of the world

Eller nåja, kanske inte king of the world. Fast det gick i alla fall rätt bra i sista deltävlingen i Cup Stockholm i Aspudden. Eller nåja, kanske inte direkt bra. Jag vann ju inte direkt. Jag tog inte pris heller. Jag spelade väl inte så bra heller. Jag kom på 12:e plats av 20. För det fick man 7 Cup Stockholm poäng. Detta gjorde att jag är klar för finalen på hemmaplan. Vet inte om det är bra eller tragiskt att detta känns som en framgång. Nu får man ju chansen att återigen hoppas lite och låtsas att man på hemmaplan kanske kan överraska.
DM spelas redan nästa helg så där kan man ju få en föraning om hur det kan tänkas sluta. Kanske är min chans att det blir fiasko där så man kan slå bort allt hopp och därefter glida in på en räckmacka utan press i finalen och vinna hela skiten. Eller kanske inte vinna, men gå vidare som sista man i
B-klassen och sedan bli utslagen av Skeden och inkassera en välförtjänt femhundring.

För att ytterligare påminna om att jag inte är king of the world (eller någon annan king för den delen) så fortsätter Sirius sin kräftgång. Då får man istället glädja sig åt att ärkefienderna från Enköping släppte in ett mål på övertid och därmed är lika fast förankrade i bottenträsket.

Jag fick lite uppmuntrande positiv feedback i helgen för det jag skriver här. Det gör inget om fler berättar vad de tycker så man vet om det är nån som läser. Då kanske man vill skriva mer. Sågningar går också bra för det är ju kul att väcka känslor. Fast inte så mycket så att nån vill komma och spöa mig. Lite spridda hurrarop och buanden bland kommentarerna skulle vara nice dock.

Självplågare

Som om det inte räcker med att inför varje ny minigolftävling inbilla sig att det kanske kommer gå bra just den gången så ska man dessutom vara Siriussupporter.

Förvisso det snyggaste laget, men dom sätter verkligen ens humör på svåra prov.

I bandyn, där skillnaden mellan topp- och bottenlagen är stor, har man iaf lärt sig att hålla nere förväntningarna. Fast det lite surt är det när man åkt 20-30 mil (vilket sån tur är inte är så ofta) och sen står det 4-0 till de onda efter 15 minuter.

I fotbollen, som är mer aktuell, så har jag dock lyckats lura mig själv till att tro på framgångar. Detta bara för att man lyckades kvala sig till Superettan och väl där göra en fantastisk vårsäsong anno 2007. Nu har jag snart lärt mig att inte ha några förväntningar igen, då svider det ju inte lika mycket med alla uteblivna poäng. Igår radade man iofs iaf upp målchanser mot den bleka bottenkollegan Degerfors och man fick en poäng då matchen slutade 0-0, men ligger man sist så behöver man 3 poäng i såna matcher. Nu kravlade man sig visserligen upp från jumboplatsen ändå. Förra måndagen var dock snäppet värre. Då jobbade jag duktigt under dagen så jag kunde lämna Uppsala kl 15 för att åka till Åtvidaberg. Vi åt en pizza innan matchstart, den var god. Ett annat glädjeämne var att vi passerade orterna Tuttorp, Bankekind och Fillinge på vägen dit (med bara några få kilometers mellanrum, vi misstänkte förresten att Bankekind var sponsrat av KD för att göra lite smygreklam för barnaga). Matchen var inget glädjeämne. Iofs tog de goda ledningen med 1-0 men sen var det slut på det roliga och Åtvid vann rättvist med 2-1. Tio timmar efter avfärd var jag hemma igen.

Visserligen är det tufft att vara motgångssupporter, men nån måtta får det ju ändå vara. Särskilt när man nu fått smak på att ligga i toppen för ett drygt år sedan.

Nu handlade det inte mycket om mini, men jag var tvungen att älta lite.

Nu duggar minigolftävlingarna tätt igen. Minst en tävling på hemmaplan också, kanske två. Då får man hoppas lite extra igen. Fast det är klart att hemmaplansfördelen kanske är marginell när man varje gång man kommer till Gentleman inte kommer ihåg vilken sida man spelade på förra gången.

Basics...*suck*

Ack ja, den som ändå hade något basic att falla tillbaka på.
Jag lutar klubban på chans och sen viftar jag till, först bakåt och sedan framåt. Detta har jag aldrig gått bet på. Sedan far bollen iväg med en hastighet och en riktning. Jag blir glad när dessa överensstämmer med hur banan ser ut så att bollen passerar ett eller flera hinder och kanske letar sig i koppen. Nästa gång jag viftar är det precis som gången innan och jag verkar inte ha lärt mig någonting och bollen kan återigen hamna var som helst.

Enligt C-J som ju verkar ha koll så ska jag spela Aspudden nästa helg och då kanske jag ska börja skyffla bollen och se om den åker åt något bra håll med lagom fart.
Undrar om jag måste köpa en skyffel?

Back to basics & Cup Stockholm

Ett experiment kan inte hålla på hur länge som helst och efter två hysteriskt dåliga klubbtävlingar så var det dags att lägga ner årets version av teknikexperiment. Några få vet vad jag gjort, men för er andra kör jag en snabbgenomgång.
Sedan många år tillbaka har jag två olika tekniker att greppa klubban, en för filt och en för eb & betong. På filten låser jag handlederna helt, lutar klubban lite mot bakre foten och slår på det sättet rakare och hårdare. Jag får offra lite i framförallt kontroll på av skruv och ibland blir även bollträffarna något sämre. På eb & betong har jag klubben i stort sett rakt ner och har bättre touch med kort sving. I år har jag då försökt att spela filt med samma grepp som eb/betong och det har gått förvånandsvärt bra på alla rakbanor. Däremot har avvägningen varit högst bristfällig, något som har förbryllat mig då den borde blivit bättre. Så efter att ha gått 36-43 på senaste klubbtävlingen så fick det vara nog. Tillbaka till låsning och skyffla iväg bollen istället.
Resultatet lät inte vänta på sig utan det blev lysande resultat direkt i helgen i Haninge, 31-30. Jag lyckades faktiskt sänka 12 slag på bana 2 jämfört med senast jag var där. (Fantastiskt vad folk kommer ihåg när man misslyckas...) Seger före stabila Tyresölirare som Eliasson och Westerberg och även före kamrat Olsson.
Trevligt att se var att klubbens två damer som var med spelade fortsatt bra filt i sina respektive klasser. Karin vann klass B på 30-36 och Sarah kom sjua i klass D med 47-44. Karin är definitivt klar för final i klass B nu och Sarah har ökat sin marginal ner till 17e spelare till 9 poäng. Damberg och Jakob lär spela sista tävlingen nästa helg i Aspudden om det inte ska lita på att gå vidare som reserver i klass B.
Själv ska jag ta det lugnt och sitta i sekretariat för SM för döva som spelas i helgen.